Kan det klinga väl i en européisk själ att rycka upp sin tillvaro och flytta till en Thailändsk strand? Det känns som att försöka leva livet men slippa verkligheten. Jag känner mig uppvuxen till arbete, aktivitet och att hinna med så mycket jag orkar varje dag. Det är inte mammas och pappas fel utan utan mentalitéten runt omkring mig. Det behöver inte vara fel, det kan bara vara så.
Jag kan inte hjälpa känna mig rastlös när jag ligger en hel dag på en strand och läser. Det känns lite för bekvämt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Äntligen, nu kan man skriva här också!
du är revolutionens barn vikke, det bara är så. eller hur var det du sa?
Det kan inte var mitt fel. Jag vill inget hellre än att bara slappa.
Puss Mamma
Då måste det vara mitt fel... fast jag inte gjort annat än slappat större delen av mitt liv ;).
Kram Pappa
hur gammal är du mats, inga smileys tack. viktor I love you.
Lika gammal som min son, i alla fall i huvudet ;).
Skicka en kommentar