När jag kommer ned till matsalen sitter fyra kineser med stora ögon och fnittrande munnar och iaktar mig. Jag säger hej på det mest världsvana vis jag kan och börjar bläddra i menyn. De har nyss anlänt, jag var här först, men det spelar ingen roll. Det är de som äger kontrollen här, jag som är outsider.

Jag är trött på att vara de kinesiska turisternas exotiska höjdpunkt. Ja, de inhemska turisterna är långt fler än de västerländska, särskilt så här års. Alla säger de med stolt röst hello, jag ler och hälsar tillbaks och måste i nästa stund rycka på axlarna åt den kavalkad av staveler som flyger ur deras överentusiastiska munnar. I själva verket har jag bara sett till tre västerlänningar sedan mamma vinkade av mig på tågstationen i Kunming. Två mötte jag i motsatt riktning på en stig. Det blev ett hej. Den tredje är en jag-har-funnit-balansen-i-livet-fransos som tycks äga hotellet jag bor på här bland risterasser, dalar och berg. En urtråkig typ som jobbade inom det nukleära (bomben eller kraften framgick inte) innan han fann sina drömmars plats som han sedan tillägnat både böcker och en dokumentärfilm. Det ska tilläggas att han inte styr stället utan bara lever det goda lugna livet här. Mot alla odds tråkig. En besvikelse.

Jag längtar efter västerlänningar. Riktiga jävla backpackers. Dessa avskyvärda. Jag vill dricka kinesiskt öl med dem och snacka om hur löjligt låg alkoholhalten är. Jag vill ha ett samtal med någon som kommer från välstånd och pengar, någon som fattar vad jag säger.