Äta, skriva, sova.

Det här med att skriva. Det gör mig väldigt gott och jag försöker verkligen ta vara på varje inspirerade tillfälle som ges mig. Men det tog en och en halv timme av min sömn inatt att få ut en kommentar på Aspuddens hemsida. Jag måste sova också.

Jag är inte kreativ av naturen. Jag skapar ingenting utan beslut. Sedan måste jag slåss för att genomföra. Min kropp säger hela tiden åt mig att sluta för den räds outforskad mark. Kroppen väljer TV:n framför blocket och pennan som Carlsson gav mig. För TV:n är snabba kolhydrater för själen. Och jag är sockerberoende med längtan efter högre tillfredställelse.

Då och då minns jag
Att det är nödvändigt att andas ut.

2007-04-18

Nu har jag blivit trött igen. Jag kan inte skriva något. Orkar inte göra något. Vill inte hitta på något. Jag är villrådig och av mina känslor finns bara förnimmelser kvar. Jag kan inte ens fråga mig själv.

Det var på tandläkarmottagningen och pojken som stod framför mig i kön kan inte varit äldre än 7-8 år.
- Personnummer, fräste kassörskan ur sig.
Pojken som tog frågan på stort allvar funderade en stund.
- Fem, sade han, det är min favorit.

Skuld, sorg, ilska & skam

Första känslan var förnekelse. I samma takt som jag inser effekterna ökar ansträngningen att förneka dem. (Om jag bara står här, ler och ser stark ut kanske det försvinner...) Jag tänker på matcherna jag missar och löften jag tvingas bryta. Jag hade lovat komma tillbaks, snart. (...som att det finns en genväg ut...). Men varför i helvete har jag lovat det? Och tidigare än jag borde? Känner jag skuld för det jag missar? Det verkar så.

Jag inser att det här blir en förlust av en glädjekälla, och hur jobbigt jag tycker att det är. Jag blir gråtfärdig. Som när man bearbetar en sorg, tänker jag. Så jag försöker gråta. Jag försöker få ur mig alla känslor som byggts upp. Eller snarare gå igenom dem. Ilska och skuld för hur dumt det var att inte vila ut ordentligt. Skam över att andra kommer inse hur klantig jag varit (...och jag stod där och log och hoppades att ingen nånsin skulle märka). Det känns inte roligt, ovant negativt, så än en gång leker jag med tankten att få allt att försvinna. Genvägen igen. Som när man var barn och bara kunde säga förlåt när man gjort fel, så låg bollen hos den andra sedan. Alltså innan den andra insåg man skickade tillbaks bollen igen med orden "du måste mena det". För då var man ju körd. Nu måste jag gå den långa vägen igenom det här. Jag har ingen att säga förlåt till.

Jag sitter här med sorg över en stukad fot och jag skäms faktiskt för att jag delar med mig av det. Så om någon av er på något sätt använder det här emot mig, tänker jag ge igen men vad jag nu inbillar mig är en käftsmäll. Och där kan faktiskt ilskan komma att kännas nyttig.

Krönikan är avslutad.

Inga varma handdukar. Ärtor i varje måltid. Ingen TV i stolen framför, dock ett par tre stycken hängandes i takets mittfåra med flimrande bild och obalanserad förgskala. Filmer visades. Första Harry Potter och Rush Hour 2. Dubbade till ryska förstås och utan text. Skrattretande.

Men jag lärde mig något. Jag lärde mig att alla forna sovjeter har färgat hår och skinnjackor.

Back in the BKK

Steg av bussen vid fyratiden på morgonen och klev rätt i famnen på skambudssäljande taxichaffisar.
- Vart ska ni?
- Sukhumvit.
- 400 Baht.
- Aldrig.
- Okej, ni får rabatt, 300 Baht.
- Glöm det.
Vi gick 25 meter, ropade in en Meter Taxi och gjorde resan för 74. På något sätt känner man sig världsvan.

En bra turist

Du ska se de finaste stränderna. Besöka de grönaste öarna. Gå på fetast fester. Pruta rätt priser. Du är en nolla om du blir blåst.

De bra turisterna pratar med varandra om Thailand för 5-10 år sedan. De klagar att thaifolket inte är sig likt.
- Förut kom man undan på en tredjedel vad det kostar idag.
- Dom har blivit giriga nu när dom fattat att vi har pengar, säger de.

En bra turist har rätt att utnyttja det thailändska folket.

Det slutar alltid likadant. Jag smashar och Carlsson blockar. Kanske ensidigt men vi står där på stranden i timmar och spelet blir som ett mantra. Vi känner oss fulländade.

Vi fick ett strandtennisset av ett par hemvändande engelsmän.

Det är två nätter kvar nu. Det kan tyckas att jag borde kommit på det här tidigare. Jag håller med och beklagar. Men det är aldrig försent att göra det bästa man kan av det som finns kvar. Och det har jag gjort. Jag har köpt en Axe spray och en tändare. Inatt ska myggorna dö.

Hösten

En av dessa filmkvällar igen. Carlsson är påväg säger han men man vet aldrig hur lång tid det tar. Tillslut plingar det på dörren, jag får ett ögonblicks förberedelse innan han kliver in. Det sker nästan alltid på samma sätt. Han öppnar ett fönster, släcker alla lysen och sätter igång filmen. Säger inte ett ord.
- Varför vill du komma hit egentligen?
- För att du inte ställer sånna frågor.

Jag tänker på att jag tänker här. Det finns tid. Hemma finns det aldrig tid. Och jag tänker aldrig. Det är ett problem. Men det är bekvämt. Allt är inte kul att tänka på. Så jag har sett till att inte ha tid, tror jag. Men på det stora hela, har jag upptäckt, känns det bättre att tänka.
Carlsson gav mig ett block och en penna. Dessa tänker jag behålla.

Senvägar och livskvalitét

Ibland när morfar åker hem från Stockholm tar han småvägarna genom Uppland, lite på måfå bara. Han förlorar säkert en timme på det och när mormor undrar vad han håller på med svarar han inte. Tillslut blir hon skitförbannad och då menar han, som det vore det självklaraste, att man vill se lite vackra vyer. Motorvägarna är ju så jävla tråkiga.

Jag gillar resandet. Det är passivt men inte som att ligga och läsa på stranden. Det känns som något händer. Man kommer nån vart. När jag sitter på bussen kan jag koncentrera mig på mig själv och landskapet. Jag kanske ber chauffören ta lite småvägar.

Inte helt otippat handlade vår första konversation om litteratur. Ett ämne som lätt bryter isen, speciellt på ett så krystat ställe som en fotbollsplan. Sedan spann det vidare. Jag kände mig utvald när jag fick det här postat. Ett dokument på vänskap.
Det är enkelt att se hur nervös han var så här i efterhand. Allt skrytande. Han som aldrig vunnit över mig på poker. Och själv bara lyssnar på skitmusik. Men det var bra skrivet, kul läsning och har en aning historiskt perspektiv över sig. Det jag gillade mest var underskriften.
Carlsson.
Boken jag fick hette Naiv. Super.

Johan har svårt att sova på natten. Det är någonting med otrygga miljöer. Bakom våran bungalow har vi tre tuppar som galer hela nätterna. Alla fall mellan 3 och 5. Då kan vi ligga vakna båda två och svära. Tupparna måste vara sjuka i huvet för när solen stiger tystnar dom.
På morgonen vaknar jag alltid ensam. Johan har varit uppe flera timmar. Mailat, ätit frukost, Läst en bok. Då står det alltid en flaska vatten bredvid sängen åt mig.

Schack handlar bara om tur. Speciellt när man spelar mot en gammal distriktsmästare. Och jag hade ingen.

Blev upphämtad av en discodunkande moped med sidovagn. Jag hade gått på en reklamaffisch för en matlagningskurs, Time for Lime, det lät klyschigt. Jag åkte dit själv.
Stället visade sig vara okej. Vi fick en instruktör som hette Sugar. De andra deltagarna bestod av två norska bögar och deras thailändska ladyboy guide, Rosy, två svenska äldre herrar som gick dit för att vinna ett vad mot respektive fru, samt två high society engelska damer som självklart bodde på Lanta finaste och dyraste resort, där man inte bor i bungalows utan mindre lyxvillor.
Kursen var förstås klanderfri, och inget att skriva om. Maten var den godaste jag ätit i Thailand, eller någonsin, kommer inte ihåg. Titt som tätt var det mojitobreak. Perfekt blandning såklart, och utan tvekan köpte jag kniven som Sugar rekomenderade. En pjäs på över ett kilo.

När jag kom hem satt Carlsson halvpackad vid strandbaren.
- Vafan har du varit, du skulle ju va hemma för två timmar sen?
Han var sur. Han hade velat göra något.
Som ursäkt beställde jag in en Mai Tai, bucket size, och tog med honom på Twisted Tuesday Party.

Visste ni att,
i Carlssons pass står det Karlsson.

Idag har vi inte gjort någonting.

- Tjena Viktor, hur é läget?
- Det är bra, kul att träffa dig här.
- Detsamma, hur länge stannar du?
- Tre veckor, jag reser med en kompis.
- Nice... eh du vi tänkte gå och käka men vi ses på stranden imorgon.
- Absolut.

Me and Sebbe Kuska go way back.

Lagkaptenskomplex

När jag som 16 åring började spela med IFK Aspuddens seniorer lade jag snabbt märket till Johan Carlsson. Bra fotbollsspelare och stark profil. Självklar lagkapten. Det låg något uppenbart mänskligt över honom, och så var han alldeles för konstig för att inte verka intressant.

Det tog några år innan vi sa något till varandra. Och några till innan han tappade bindeln.

Nu har du till tre på dig att komma hit om du ska få någon glass

Föräldrar på semester hotar alltid sina barn. Jag önskar jag kunde hota dem.

Koh Lanta Planta

Cigaretterna luktar sötare här.

Backpackern ville ha en sko, vi gav honom en känga

Kan det klinga väl i en européisk själ att rycka upp sin tillvaro och flytta till en Thailändsk strand? Det känns som att försöka leva livet men slippa verkligheten. Jag känner mig uppvuxen till arbete, aktivitet och att hinna med så mycket jag orkar varje dag. Det är inte mammas och pappas fel utan utan mentalitéten runt omkring mig. Det behöver inte vara fel, det kan bara vara så.

Jag kan inte hjälpa känna mig rastlös när jag ligger en hel dag på en strand och läser. Det känns lite för bekvämt.

På natten streakade vi ner till vattnet.
Bekymmerslöst.

Ny rutin

Vi har träffat ett svenskt par på Koh Phi Phi, Evelina och Jimmy. Dagarna ser annorlunda ut. Vi umgås över ett sällskapsspel och några Chang. Nästan som hemma hos Mange och Sara. Det är avslappnande, även om Johan är oroad att dom ska sno hans pengar.

Fredag morgonen efter

Med belåten blick och varsin mandarinjuice i handen kliver han in, breder ut en handduk på golvet och lägger sig för att sova.

Det var någon helg innan Julafton som det damp ned. Säkert en lördag. Jag sover 14 timmar och vaknar ändå med en huvudvärk som inte kommer att släppa på hela dagen. Det är arbetsveckans sanna skörd.

Hela dagen känns drömlik, ingenting händer, jag gör ingenting. Någon gång på eftermiddagen slumrar jag till i soffan. När jag kliver upp igen ligger ett svart kuvert bland mina skor. Ingen adress, inget frimärke, ingenting. Jag öppnar och tar upp ett vikt A4 ark av den lite finare sorten, linnepressat eller vad man gör med det. Tillsammans med arket låg 1000 Baht.

Jag hade inte råd att missa den här resan.

Johan Carlsson heter min kompis.