Monstret

De brukar kalla mig så ibland när det går riktigt bra på fotbollsträningarna. Då och då lyckas man göra allt rätt och målen bara öses in. Då skriker Limpan från bänken: "Monstret!", full av förtjusning och beundran. Det har blivit en morot inför träningarna. Om jag blev monstret så var jag jävligt vass.

Limpan är lite av Hägerstens Carlsson. En skön kille med sorgen ständigt närvarande i sina ögon, samt något odefinierbart djup. En sån man undrar lite extra över varför han är som han är. Har för mig att de båda pluggade ihop i Brännkyrka. Limpan är lagets skribent, men saknar samma briljans. Jag tror han flyttade hemifrån ganska tidigt.


Nu på senare tid har Thomas fått kalla fötter. Från att tidigare skrattat gott åt mina bravader har han börjat komma med uttryck som: "Jag tror jag varit med att skapa ett monster." Det är alltså återigen mig det syftas på. Jag vet inte vad som ligger och gnager, för han är svårläst. Åtminstone för mig. Han är ett mysterium.

Jag har en misstanke om att jag borde bekräfta hans djup ibland. Där sårbarheten och känslorna finns. Det sitter inte i ögonen hos honom, är inte lika påtagligt. Jag kanske bara ska visa att det är noterat, och respekterat, innan jag kör vidare men min jargong. Jargong täcker aldrig hela spektrat och han har kanske ett bredare behov än så. Jag önskar bara säga att: "Ja, det är noterat. Räkna alltid med det." Så kan jag köra vidare. Min jargong är mycket roligare. Jag är monstret. Jag kan va monstret för det är ingen som köper att det är något annat än jargong.