Monstret

De brukar kalla mig så ibland när det går riktigt bra på fotbollsträningarna. Då och då lyckas man göra allt rätt och målen bara öses in. Då skriker Limpan från bänken: "Monstret!", full av förtjusning och beundran. Det har blivit en morot inför träningarna. Om jag blev monstret så var jag jävligt vass.

Limpan är lite av Hägerstens Carlsson. En skön kille med sorgen ständigt närvarande i sina ögon, samt något odefinierbart djup. En sån man undrar lite extra över varför han är som han är. Har för mig att de båda pluggade ihop i Brännkyrka. Limpan är lagets skribent, men saknar samma briljans. Jag tror han flyttade hemifrån ganska tidigt.


Nu på senare tid har Thomas fått kalla fötter. Från att tidigare skrattat gott åt mina bravader har han börjat komma med uttryck som: "Jag tror jag varit med att skapa ett monster." Det är alltså återigen mig det syftas på. Jag vet inte vad som ligger och gnager, för han är svårläst. Åtminstone för mig. Han är ett mysterium.

Jag har en misstanke om att jag borde bekräfta hans djup ibland. Där sårbarheten och känslorna finns. Det sitter inte i ögonen hos honom, är inte lika påtagligt. Jag kanske bara ska visa att det är noterat, och respekterat, innan jag kör vidare men min jargong. Jargong täcker aldrig hela spektrat och han har kanske ett bredare behov än så. Jag önskar bara säga att: "Ja, det är noterat. Räkna alltid med det." Så kan jag köra vidare. Min jargong är mycket roligare. Jag är monstret. Jag kan va monstret för det är ingen som köper att det är något annat än jargong.

- Asså, Nya Viktor är väldigt härlig och så men du har inte så många samtalsämnen.

Något av det bästa jag vet är att skryta, stå i centrum, generera skratt och bli beundrad. Min svåraste publik är ni, men jag tycks ändå va on a roll just nu och jag får ett enormt självförtroende.

Det behövs motvikter till det här: Carlsson. Han blir inte imponerad av något jag gör, bara när jag är. Det är fin uppskattning. Om han kunde uttrycka det på ett annat sätt att peka finger åt mig vid foten av Kebnekaise skulle jag rodna. Men på det djupet av hans själ resonerar ingenting. Eller så vågar han bara inte lyssna, vilket jag ofta påpekar för honom. Antingen är en människa ödmjuk eller så är hen inte det, vill han mena. Det finns bara två lägen och se på fan! Jag har båda växlarna. Kanske därför jag får stå ut med:

det här, eller
det här, eller
det här, eller
det här, för att inte tala om allt skitsnack han redan hunnit radera.

denna är jag dock bara tacksam för.

Det är ett evigt tjat om den här ödmjukheten. Det är hans vägg, fasad, den som målats upp som ingen annan människa målat upp den för att få känslan av att vara unik. Den vars försvarsmekanism innebär att han först kommer att fnysa när han läser det här, känner att han står över det och sedan ligga sömnlös någon natt eller två.

Carlsson, jag skiter fullständigt i din ödmjukhet. Jag bryr mig om den personen som avger avgrundsvrål av: FAAAN! när du missar första passen till ytterbacken med 4 dm. Jag har aldrig känt så mycket nedkokt mänsklighet i ett enda uttryck hos någon förr eller senare. FAAAN! är titeln på min biografi om dig.

Introducerar

www.myspace.com/viktorjohanssonmusik

Jag läste en text en gång som fick mig att må illa, känna sorg, fysisk smärta, skakningar och sedan tomhet. Det var ett utdrag av verklighet. Är det inte poesins jobb att linda in verkligheten till något hanterbart?

Döda tryggheten

Jag har hamnat i konflikt.
Jag letar efter ett idealtillstånd och lyckas över förväntan. Men det sker inte utan att en del gamla kompisar hälsar på. Tryggheten och jag hängde i vått och torrt när jag var ett litet barn. Vi hade en givande vänskap. Tryggheten skrämde bort en massa fiender som jag idag skulle kalla erfarenheter. Då tyckte jag om det. Nu är detta fiender som jag försöker bli vän med. Enligt nya ideal.

Då kommer Tryggheten tillbaks och vill plåga, oroa, måla fan på väggen, göra sig behövd, livrädd att tappa greppet. Men Tryggheten var inget annat än en falsk kompis. Universum må vara kaos men universum svävar runt mig. Jag är dess enda fasta punkt och bara däri i ligger den verkliga tryggheten. Nu återstår bara en sista strid med min gamla kompis. Tror ni jag kan döda honom för gott?