Jag avverkar en engelsk mil mellan säng och toalett, säng och toalett. Ger mig tid att tänka. I korta omgångar läser jag en halv roman, din. Jag funderar över allt som är skrivet. Om dig och om mig. Jag orkar inte läsa mer nu, kan inte.
Vad är jag? Magsjuk eller?

När jag kommer ned till matsalen sitter fyra kineser med stora ögon och fnittrande munnar och iaktar mig. Jag säger hej på det mest världsvana vis jag kan och börjar bläddra i menyn. De har nyss anlänt, jag var här först, men det spelar ingen roll. Det är de som äger kontrollen här, jag som är outsider.

Jag är trött på att vara de kinesiska turisternas exotiska höjdpunkt. Ja, de inhemska turisterna är långt fler än de västerländska, särskilt så här års. Alla säger de med stolt röst hello, jag ler och hälsar tillbaks och måste i nästa stund rycka på axlarna åt den kavalkad av staveler som flyger ur deras överentusiastiska munnar. I själva verket har jag bara sett till tre västerlänningar sedan mamma vinkade av mig på tågstationen i Kunming. Två mötte jag i motsatt riktning på en stig. Det blev ett hej. Den tredje är en jag-har-funnit-balansen-i-livet-fransos som tycks äga hotellet jag bor på här bland risterasser, dalar och berg. En urtråkig typ som jobbade inom det nukleära (bomben eller kraften framgick inte) innan han fann sina drömmars plats som han sedan tillägnat både böcker och en dokumentärfilm. Det ska tilläggas att han inte styr stället utan bara lever det goda lugna livet här. Mot alla odds tråkig. En besvikelse.

Jag längtar efter västerlänningar. Riktiga jävla backpackers. Dessa avskyvärda. Jag vill dricka kinesiskt öl med dem och snacka om hur löjligt låg alkoholhalten är. Jag vill ha ett samtal med någon som kommer från välstånd och pengar, någon som fattar vad jag säger.

På en kareokebar i tomheten

Fyra kineser och jag med tomma ölflaskor på bordet. Livliga samtal som ingen förstår, nytt språk för varje mening. Endast hjärtat kan tala här. Min granne och jag har just skakat hand på vår vänskap. Efter nästa öl kommer vi befästa den som god.

Ett handskak, en tumme upp och gambei. Gester som innehåller essensen av alla fyllesamtal som någonsin funnits. Ett extrakt av utspädd kärlek som skapar vänskap över språk, land och kultur.

Gambei min nye vän, vad du än hette, undrar om vi ses igen?

Det blir välkomstlunch strax efter ankomsten. Risvin serveras direkt från dunken, grisblodet är framdukat, likaså en uppsjö av rätter med med fantastiska eller bara udda smaker. Vänner från alla håll tittar förbi, för att säga hej, för en skål mat, för ett glas mijui, för att gå igen. Det hamras och snickras överallt runt omkring. Byn rustas, nya trähus ska stå klara, kanske till turistsäsongen, nu är det bara vinter.

Jag blev anvisad ett rum, kastade in mina väskor och gick raskt vidare.
- Vad koster rummet? frågade jag.
- Du är väl Monas son? Ingen fara, hon kan betala när hon kommer hit.
- Men...