Skuld, sorg, ilska & skam

Första känslan var förnekelse. I samma takt som jag inser effekterna ökar ansträngningen att förneka dem. (Om jag bara står här, ler och ser stark ut kanske det försvinner...) Jag tänker på matcherna jag missar och löften jag tvingas bryta. Jag hade lovat komma tillbaks, snart. (...som att det finns en genväg ut...). Men varför i helvete har jag lovat det? Och tidigare än jag borde? Känner jag skuld för det jag missar? Det verkar så.

Jag inser att det här blir en förlust av en glädjekälla, och hur jobbigt jag tycker att det är. Jag blir gråtfärdig. Som när man bearbetar en sorg, tänker jag. Så jag försöker gråta. Jag försöker få ur mig alla känslor som byggts upp. Eller snarare gå igenom dem. Ilska och skuld för hur dumt det var att inte vila ut ordentligt. Skam över att andra kommer inse hur klantig jag varit (...och jag stod där och log och hoppades att ingen nånsin skulle märka). Det känns inte roligt, ovant negativt, så än en gång leker jag med tankten att få allt att försvinna. Genvägen igen. Som när man var barn och bara kunde säga förlåt när man gjort fel, så låg bollen hos den andra sedan. Alltså innan den andra insåg man skickade tillbaks bollen igen med orden "du måste mena det". För då var man ju körd. Nu måste jag gå den långa vägen igenom det här. Jag har ingen att säga förlåt till.

Jag sitter här med sorg över en stukad fot och jag skäms faktiskt för att jag delar med mig av det. Så om någon av er på något sätt använder det här emot mig, tänker jag ge igen men vad jag nu inbillar mig är en käftsmäll. Och där kan faktiskt ilskan komma att kännas nyttig.