- Asså, Nya Viktor är väldigt härlig och så men du har inte så många samtalsämnen.

Något av det bästa jag vet är att skryta, stå i centrum, generera skratt och bli beundrad. Min svåraste publik är ni, men jag tycks ändå va on a roll just nu och jag får ett enormt självförtroende.

Det behövs motvikter till det här: Carlsson. Han blir inte imponerad av något jag gör, bara när jag är. Det är fin uppskattning. Om han kunde uttrycka det på ett annat sätt att peka finger åt mig vid foten av Kebnekaise skulle jag rodna. Men på det djupet av hans själ resonerar ingenting. Eller så vågar han bara inte lyssna, vilket jag ofta påpekar för honom. Antingen är en människa ödmjuk eller så är hen inte det, vill han mena. Det finns bara två lägen och se på fan! Jag har båda växlarna. Kanske därför jag får stå ut med:

det här, eller
det här, eller
det här, eller
det här, för att inte tala om allt skitsnack han redan hunnit radera.

denna är jag dock bara tacksam för.

Det är ett evigt tjat om den här ödmjukheten. Det är hans vägg, fasad, den som målats upp som ingen annan människa målat upp den för att få känslan av att vara unik. Den vars försvarsmekanism innebär att han först kommer att fnysa när han läser det här, känner att han står över det och sedan ligga sömnlös någon natt eller två.

Carlsson, jag skiter fullständigt i din ödmjukhet. Jag bryr mig om den personen som avger avgrundsvrål av: FAAAN! när du missar första passen till ytterbacken med 4 dm. Jag har aldrig känt så mycket nedkokt mänsklighet i ett enda uttryck hos någon förr eller senare. FAAAN! är titeln på min biografi om dig.